Sista måltiden

Lyssna på novellen på Spotify

En nybliven pappa är på väg hem från mataffären, solen är på väg ned bakom äldreboendet, biltaken på parkeringen glittrar som en sjö. Mobilen plingar till. Hon skriver: Blöjor. Färsk spenat. Avokados (om ok pris). När dom var nykära skickade dom favoritlåtar och hjärtan till varandra. Nu messar dom handlingslistor och påminnelser om att ta återvinningen och inte glömma bilbesiktningen. Men han blir inte arg över att messet kommer för sent. Han bara vänder och går tillbaka mot affären, köper spenat och blöjor, men hoppar avokados. Jag är tillbaka, säger han till den unga tjejen i kassan. Hon ler, men ställer inga följdfrågor. I en annan tid hade han lutat sig fram och bett om hennes nummer. Nu bara betalar han och lägger ned dom nya varorna i dom gamla påsarna.

På gångvägen kommer två killar åkande i hög fart på en moped, föraren sitter hukad över styret med hjälmen i knäet, han där bak har keps och röker. Gångvägen är inte tillräckligt bredoch pappan med påsarna måste gå åt sidan för att undvika kollision. Killarna susar förbi, så nära att han kan känna deras parfymer och höra deras hånskratt. Pappan sträcker inte ut handen och fäller tönten där bak till marken med en högerkrok. Han sliter inte av föraren i farten och väser att motorfordon faktiskt är förbjudna på gångvägen. Istället fortsätter han hemåt, mot middagen som kommer vara den sista som han äter med sin fru.

Dom har varit tillsammans i två år och gifta i ett år och deras son fyller sex månader idag. Redan från början förstod han att hon var annorlunda än alla andra flickvänner. Hon skulle aldrig svika honom som Maja eller Lisa eller Shirin eller Florentina. Han lät dom flytta in utan att kräva hyra, när dom fikade med sina vänner kom han förbi med blommor, han hämtade dom på tågstationer och kursgårdar, han slickade deras fittor och stimulerade deras klitoris, han matade deras katter, log mot deras mammor, lät deras pappor vinna i schack. Han nickade och höll med när flickvännerna pratade om vikten av mer jämställdhet, samtidigt somhan fortsatte betala för deras fikor, utbildningar, charterresor, underkläder, solhattar, solkrämeroch storhandlingar. Och ändå slutade varje relation på samma sätt, med att flickvännerna började gråta och påstod att något var ”fel”. Maja kände sig ”övervakad”, Lisa kände sig ”kvävd”. Shirin gjorde slut för att hon saknade sina vänner och Florentina för att hon inte kunde vara kär i någon som aldrig visade sitt “sanna jag”. Jag är den jag är, sa han. Fast det känns hela tiden som om du döljer något, sa hon. Det tog slut och han satt där ensam igen, i en alldeles för tyst lägenhet, med fyrkantiga hål i bokhyllan där deras böcker hade stått och ett tomt badrumsskåp, som fortfarande luktade som dom. Han fattade inte vad han gjorde för fel.

Sen träffade han kvinnan som skulle bli mamma till hans barn, och det var något med hennes naturliga sätt att prata om herpes och tonårsaborter över ett glas cava på en kick-off, som gjorde honom livrädd och fascinerad på samma gång. Hon var inte den vackraste kvinnan i världen, hon var inte ens den vackraste kvinnan på kick-offen, men hon var mer än tio år yngre än han och full av energi och efter bara några veckor hade hon flyttat in hos honom. På deras första semester friade han. När hon blev gravid var det självklart att hon skulle behålla barnet. Det hade gått snabbt, men dom älskade varandra. När dom gick promenader med den nyfödda bebisen såg dom så lyckliga ut att främmande pensionärer log och turister fotade dom i smyg. 

Den nyblivna pappan vrider om nyckeln och bär in handlingskassarna i en lasagneluktande hall. På det dukade köksbordet står tända stearinljus och en salladsskål. Hans fru kommer ut från badrummet, sminkad och parfymerad, iklädd den blåamönstrade klänningen, som hon vetatt han älskar. Han säger inget om att klänningen är för tajt för henne, eller att hon har början till ett hål på strumpbyxans vänstra vad. Han nämner inte att byrån i hallen är full av oöppnad post eller att diskbänken i köket ser ut som en krigszon. Istället försöker han fokusera på att hon för en gångs skull har ansträngt sig.

Sover han? säger pappan. Ja nu äter vi, säger mamman som snart kommer sitta i en taxi på väg bort. Jag måste bara titta till honom, säger pappan. Han mår fint, säger mamman. Kom nu, innan han vaknar. Pappan går ändå in i sovrummet och tittar till den lilla varelsen som ligger där på rygg, med huvudet åt sidan, och andas med andetag som känns för små för att syresätta en hel människa. Pappan lutar sig ned mot sonens nacke och drar in doften av söt mjölk och bebiskropp.

När han kommer ut i köket har hon lagt upp maten, öppnat en flaska vin och hällt upp två glas. Du ska väl inte dricka? säger han. Det där är en myt, säger hon. Jag kollade upp det idag.Måttlig alkoholkonsumtion är inte det minsta farligt när man ammar. Här kolla själv. Hon håller fram sin mobil mot honom. Han är sex månader gammal, säger han. Snälla. För min skull. För hans skull. Drick inte. Försök prioritera någon annan än dig själv för en gångs skull.Hon tittar på honom och ställer ifrån sig glaset. Hon försöker le. Dom börjar äta. 

Fattar du hur ledsen jag blir när du säger sådär? säger hon. Fattar du hur ledsen jag blir när du inte svarar när jag ringer? säger han. Älskling, säger hon. Jag svarade när du ringde. Jag svarade när du ringde första och andra och tredje och sjunde gången. Men om du ringer mig 20 gånger innan lunch så kan jag inte svara varje gång om jag samtidigt ska ta hand om vår son. Om du svarar när jag ringer så behöver jag inte bli orolig och ringa 20 gånger, säger han. Dom tittar på varandra.

Ska vi börja om? säger hon. Han nickar. Hade du en bra dag på kontoret? säger hon. Hur gick det med novellen om kontroll? Hittade du in i den? Jag vet vad du tänker, säger han. Men jag är inte svartsjuk. Det är bara ditt sjuka beteende som gör mig svartsjuk. Hon suckar, reser sig och går fram till kylskåpet för att skriva ett streck. Vad håller du på med? säger han. Hon lämnar över pappret. Den senaste veckan har jag testat att sätta ett streck på den här lappen, säger hon. Varje gång som du har kritiserat mig. Han tittar ned på pappret. Fyra raka streck och ett diagonalt. Igen och igen och igen och igen. Hela pappret är fullt. Det fortsätter på baksidan, säger hon. Det måste vara över femtio. Kanske över hundra. 83 streck, säger hon. Ett streck för varje gång som du har snackat skit om mina vänner eller kommenterat mina kläder eller kritiserat min matlagning eller påmint mig om att jag behöver bli bättre på att stoppa tillbaka min tandborste i tandborstmuggen. 

Ingen passar bra i kläder som är för små, mumlar han. Och jag trodde du uppskattade mina råd? Det gjorde jag, säger hon. I början. Men nu förstår jag att dina råd är ett sätt att kväva mig. Han sitter tyst. Jag orkar inte mer, säger hon. Vi kan inte fortsätta såhär. Du måste göra något. Nu är det du som kritiserar mig, säger han. Hon tar ett djupt andetag. 

Idag träffade jag en gammal kursare på stan, säger hon. Och jag märkte att jag betedde mig helt konstigt mot honom, istället för att le och krama om honom, så tittade jag bort och sänkte blicken. Jag kände inte igen mig själv. Och det gjorde mig livrädd. Kan du förstå det? Vad hette han? säger han. Ursäkta? Kursaren. Vem var det? Tog ni en fika efteråt? Bytte ni nummer? Var han snygg? Kysste du honom när min son såg på? 

Hon reser sig från stolen och lämnar köket. Han sitter kvar vid den kalla lasagnen, som i ärlighetens namn kunde behövt mer salt. Vattnet spolar i badrummet. Han sträcker sig efter hennes mobil, knappar in koden och kollar hennes meddelanden och samtalshistorik. När hon kommer tillbaka har sminket runnit. Lyssna nu, säger hon långsamt. Om du inte tar itu med det här kommer jag att lämna dig. Vi kommer att lämna dig. Han reser sig och börjar duka av. Hör du vad jag säger? Han stoppar in tallrikarna i diskmaskinen. Jag pratar med dig, säger hon. Ta itu med vad då? säger han. Din ilska, säger hon. Har jag nånsin slagit dig? säger han. Min pappa hade problem med ilska, inte jag. Jag blir aldrig arg. Hon tittar på honom. Min sonska inte behöva växa upp med en pappa som är helt tyst i tre fucking dagar, bara för att hans fru har kommit hem en kvart för sent, säger hon. Svara på frågan, säger han. Har jag nånsin slagit dig? Du tar sönder mig bit för bit, dag för dag, säger hon och går mot garderoben för att hämta en redan packad väska. 

Han ställer sig i vägen. Hon försöker gå förbi. Han håller fast henne. Hon sliter sig loss. Han låser ytterdörren inifrån med polislås. Ge mig mina nycklar, säger hon med hes röst. Vart ska du ta vägen? säger han. Du har inga vänner. Du har ingen familj. Jag är allt du har. Ge mig mina förbannade jävla nycklar, skriker hon och försöker ta nycklarna ifrån honom.

Innan slaget är allt möjligt. Han kan lova förändring. Hon kan ge honom en sista chans. Dom kan sätta sig i köket och dricka upp vinet, dom kan smyga in i badrummet och ha försoningssex. Innan slaget finns ingen polisanmälan, ingen vårdnadstvist, inga advokater, ingen messtråd med hatfyllda versaler, ingen son som femton år senare kommer läsa mammans vittnesmål och säga upp all kontakt med pappan.

Efter slaget är allt för sent. Hon faller till marken, och tar sig upp. Sonen vaknar och gallskriker. Mamman hämtar upp honom ur spjälsängen och klär på honom, pappan sätter sig i soffan och gnider sin högerhand. Ge mig nyckeln, säger hon. Han ger henne nyckeln, utan att möta hennes blick. Sonens skrik ekar i trapphuset. Hissdörren slår igen. Pappan hör ljudet av en bil som kommer och försvinner. Han sitter kvar i den underligt tysta lägenheten, omringad av deras dofter.

 

Copyright © 2019, Jonas Hassen Khemiri

All rights reserved